Det känns så länge att vänta till nästa vecka innan min läkare ska ringa. Till råga på allt ringde BM (barnmorskan) idag och sa att inte kan ringa förrän på tisdag, suck, en dag till. Jag känner mig så ivrig att komma igång igen och det är väl i och för sig ett bra tecken.

Min läkare är väldigt bra, när vi tex skulle hämta mediciner på apoteket förra månaden så stämde det inte med vad apotekaren ansåg gällande dosen. Så de ringde honom. Han bad dem ge mig hans mobilnummer så jag kunde ringa honom direkt istället. Klockan var över 18 på kvällen och jag var så glad att han tog sig den tiden, han sa att det är viktigare att det blir rätt och att jag känner mig trygg med det jag ska ta (det var hormonet jag skulle ta med sprutan i magen) Inte så jättelatjjo att ta fel dos. Det hemska var att apoteket hade ingen koll och min läkare sa att det är inte första gången det händer. De har tom sagt fel ordination till andra par för att de misstolkat det som står på paketen, fast de blivit informerade.

Nu vet jag ju det till nästa gång, att verkligen dubbelkolla men läkaren ordentligt innan. För nu första gången var det inte så lätt med alla gula receptlappar på alla preparat man skulle ta. La ut dem på köksbordet framför mig och det var en enda röra av förvirring. Nu först vet jag vad allt betyder.

Alltså jag är ju inte jättesugen på att gå igenom detta igen, det tär ju på en, men jag vägrar ge upp, vill komma igång snabbt igen. Vi har ju ett gratisförsök till och har vi tur kanske det blir fler ägg så att några även kan frysas in, då ingår de i samma försök.

Tänk vad man utsätter sig för för att få barn. Ärligt talat, i januari 2007 när vi satt hos gynekologen på vårt första möte och hon skulle sätta oss på kö till IVF, minns jag att jag tänkte: Det är inte säkert att jag kommer göra detta, det är en otrolig tuff behandling och jag kommer nog inte våga när det väl kommer till kritan, jag är ju så rädd för allt som har med sjukhus och nålar att göra. Och nu sitter jag här och har redan gjort ett IVF-försök...Som min läkare sa i somras när vi skulle börja: nu kommer det gå fort, det är som att åka racerbåt i skärgården, man hinner inte njuta av utsikten utan vips är man framme. Det stämmer banne mig, det var så det var, det gick så snabbt så jag hann knappt bli rädd.

Det som inte dödar dig, gör dig starkare!

Då var det en ny dag med nya möjligheter. Det känns bättre idag, tack vare alla nära och kära som visar sitt stöd. Längtar tills jag får döpa om min blogg till: Gravid och grinig;-).Magnus var i Köpenhamn hela dagen igår för att hålla en viktig presentation, det hade gått jättebra, jag är så stolt över honom! På kvällen satt vi i soffan och mös och tittade på Idol och käkade chokladtryfflar:-)

Den här veckan ska vi även ta tag i vår adoptionsprocess, vi har stått i kö i snart två år. Men det är både hemutredning och föräldrarutbildning som måste genomföras innan man ens får börja processen på riktigt. Får ringa kommunen och kolla. Suck, alla dessa samtal och personer man måste jaga fatt på. Vi kommer definitivt kämpa med flera IVF-försök men OM det inte skulle funka kan vi inte DÅ börja kolla adoption, för då kan det vara försent. Vi måste ta det parallellt nu för att jag, tanten, inte ska bli för gammal (fyller snart 37 - huga).

Vi vill ha barn, så enkelt är det. Om vi får ett med våra gener eller adopterar känns numera mindre intressant då vi vet hur svårt det kan vara och att det inte går att ta för givet att kunna få barn. Vissa säger som tröst att det är många som föder egna barn efter att de adopterat. Men jag säger som en klok tjej skriver i sin blogg att: Jag adopterar inte för att bli gravid!? Det handlar om att bli förälder och det finns så många barn i världen som saknar föräldrar, det är helt vansinnigt att de flesta av dem aldrig kommer få vara del av en riktig familj, någonsin.

Vem vet, en vacker dag kanske vi sitter här med barn både från våra gener och från ett annat land:-)

Ja, det var lite reflektioner så här på morgonkvisten.

Ha en bra dag allesammans.