Nu har vi kommit hem från träningen och det var segt innan vi skulle dit, ingen av oss hade någon egentlig lust att gå. Men vi släpade oss ner för alla trappor och ut i bilen och väl framme så så var det bara att köra. Nu efteråt känns det så klart jättehärligt. Det är bra att vi är två så vi kan puscha varandra, det är så lätt att strunta i träningen annars.

Har lagat tomatsoppa och nu ska vi bara slappa resten av kvällen, det är så skönt att vara riktigt lat när man tränat så duktigt;-)

Jag är inte bitter, haha, men jag närmar mig pensionsåldern och som ni vet så blir jag snart liiite äldre. Då jag vet att de flesta av mina nära och kära läser min blogg så tänkte jag använda mig av ett nytt sätt. Ni som vill får komma på lördag och äta lite tårta, men hör gärna av er ett par dagar innan så jag vet hur många det kan tänkas bli.

Inget märkvärdigt, fyller så ojämt man bara kan men jag är ju så barnsligt förtjust i födelsedagskalas, blir nog aldrig för gammal för det iallafall. Men det blir inget brakparty och ni som inte kan eller vill komma, heeeelt ok för jag hade först inte tänkt ha något alls. Det är helt frivilligt och om det bara kommer en person så är jag ändå nöjd:-) Jag vet att ni gillar mig ändå!!

Puss och kram alla mina kära!

För ett tag sen var jag inne på en hemsida som heter IRIS - föreningen för ofrivilligt barnlösa. De har en tjejträff imorgon här i stan som jag efter mycket funderande anmält mig till. Tog kontakt med en tjej som håller i det och vi ska ses hemma hos henne, vi kommer bli mellan 5-10 st. Först tänkte jag att jag inte skulle gå för jag vill inte identifiera mig som barnlös, men hello...(förneka, förneka) det är ju det jag är för tillfället (observera mitt ordval....tillfället;-) Magnus påminde mig igår: Ska du inte på den där tjejträffen på onsdag? Då hade jag själv glömt bort det. Mailade kontaktpersonen igår kväll och fick svar imorse att jag var varmt välkommen, det blir fika och kravlöst prat. Det kanske inte är så dumt, för även om jag skriver blogg och på forumet "Vill ha barn", så känns det som att jag behöver se riktiga människor som genomgår samma sak. Jag vill se att de finns i verkliga livet, skulle ge lite tröst och trygghet. Det är nog så när man befinner sig i olika svåra situationer i livet, att om man får träffa andra i samma situation som förstår en så kan det nog kännas lite lättare.

Så imorgon efter min tredje akupunkturbehandling så åker jag direkt dit, ser faktiskt fram emot det nu:-)