Så kom floden, dvs gråten, äntligen. Satt och tittade på bilder på Magnus när han var liten, såg framför mig hur vårt blivande barn kommer se ut som honom. Längtan efter den lyckan fick mig att börja gråta.

Anne-Lie, du får inte sluta skicka bilder för att jag gråter lite:-)

Jag formligen storbölade så Magnus kom springande till arbetsrummet. Det tog säkert 5 minuter innan han fick ur mig vad det var. Det är längtan efter en go bebis och skräcken över att kanske aldrig få uppleva det som gjorde att fördämningen brast. Jag kunde inte sluta gråta, men det var väl lika bra det. Magnus kramade mig och tillslut sa jag att jag befinner mig i ett mörkt jäkla hål och vill gärna ta mig därifrån, han svarade: tänd lampan så ser du stegen som du kan klättra upp på. Då började jag frusta av skratt blandat med gråt och Magnus stämde in med fnitter.

När jag ändå var i farten ska jag erkänna en sak. Jag sa att han fortfarande har chansen att bli ihop med någon annan som kan ge honom barn (patetisk-martyr-fason-beteende) Helt korkat, jag vet, men det är sådana knäppa tankar som far runt i skallen. Tack och lov är jag inte ensam om att känna så, det är många ofrivilligt barnlösa som tänker så. Magnus blev så klart arg, men sa vänligt men bestämt att jag snackade blaj. Detta hör till den patetiska-dåligt självförtroende-ge mig bekräftelse-fasen.

Vi pratade en stund om biologiska barn och om adoption, i helgen ska vi kolla på Adoptionscentrums hemsida för att vara lite pålästa inför mötet nästa vecka. Tanken att ev adoptera börjar mogna hos båda. Vi måste ju se till alternativen om vi vill bli föräldrar, och det vill vi ju otroligt mycket båda två. Men vi verkar få kämpa lite mer för att nå dit än vad vi hade tänkt oss.

Nu har vi ätit glass och snart börjar Desperate Houswives, sen ska jag sova.

Jag vet att jag är en stark person som pallar det mesta, men ibland är jag svag, precis som alla andra dödliga. Jag får helt enkelt tända den där lampan och klättra upp för stegen så är jag förhoppningsvis uppe imorgon.

Tack alla för era fina ord, de värmer mitt hjärta. Den här bloggen hjälper mig så otroligt mycket. Skulle garanterat inte känna samma tröst om jag skrivit i en dagbok som jag sen gömde under madrassen. Känns så skönt och tröstande att veta att ni läser den och skriver små kommentarer ibland, jag uppskattar verkligen det! Som jag sa till Sandra tidigare idag på msn, bloggen är billigare än att gå i terapi. Vad skönt att höra, Toksmula, att du inte kände av några biverkningar, hoppas det blir samma för mig. Håller fortfarande tummarna att det ska gå bra för dig. Jag är glad att jag hittade dig i cyberrymden:-)

Nu har vi precis kommit hem efter att ha varit iväg och ätit sushi som jag var galet sugen på. Magnus åt en wokrätt med massa chilli som var så stark att det nästan rök ur öronen. Vi skulle egentligen träna, men ingen hade lust idag. Vissa dagar är skit och då får man väl vara lite lat och bara göra det man verkligen känner för.

Det känns fortfarande olustigt med jobbet, men jag får hålla mig till nästa vecka när vi ska ha möte om saken. Det är inget hemligt vad som hänt men vill inte berätta på bloggen vad det handlar om, utan hellre när vi ses eller hörs på telefon.

Har precis kommit hem från läkaren, tyvärr tog jag händelserna från jobbet med mig och det ihop med att sitta hos läkaren som en annan försökskanin och prata om ett nytt försök med sprutor och hormoner för att få barn, blev för mycket. Börjate gråta så klart, men läkaren är så bra, han har full förståelse då han träffar sådana som oss varje dag. Orken och krafterna tar slut helt enkelt så nu måste jag hitta något sätt att ladda igen.

Min kommande behandling kommer vara annorlunda både gällande metod och mediciner. Jag kommer gå den korta, gammaldags behandlingen där medicinerna inte är lika syntetiska som de jag tog på första försöket.

För att inte få ägglossning (dvs vara färdigstimulerad och redo för äggplockning) under en helg då Huddinge är stängt så är det ultimata att få min mens i november (måste hoppa över en menscykel) på en onsdag, torsdag, fredag eller lördag. För då börjar jag behandlingen på dag 1. Om jag istället får min mens på en söndag, måndag eller tisdag får jag istället börja min behandling på dag 3 eller 4. Söndag är absolut sämsta dagen då det i så fall blir onsdag, dag 4 jag börjar, dvs lite sent. Detta på grund av att jag behöver en rejäl dos så fort som möjligt för att stimulera mina äggblåsor, därav viktigt att få börja dag 1.

Väldigt förvirrande med dessa dagar, och det är det som är nackdelen med den korta behandlingen, mycket svårare att styra för läkarna.

Själva behandlingen kommer innebära att jag ska blanda innehållet (Menopur) från 4 ampuller med en 5:e ampull som innehåller vatten och injecera i magen i ca 12 dagar. För att föhindra spontan/naturlig ägglossning kommer jag även från dag 6 injecera en spruta (Cetrotide) som skickar en signal till hjärnan att omedelbart stoppa en eventuell ägglossning. Så den kommer jag alltså att ta från dag 6-12 varje dag utöver Menopur.

Under tiden kommer jag kollas regelbundet med VUL (vaginalt ultraljud) och blodprov för att säkerställa att jag inte blir överstimulerad, vilket kan göra mig sjuk om det inträffar (dvs, att för många blåsor växer till sig).

Sen när min kropp är färdig (och det inte är helg) tar jag en ägglossningsspruta (Ovitrelle) 36 timmar innan ÄP (äggplockning) som då sker på Huddinge sjukhus.

Det här kallade min läkare för den gammaldags metoden för att det var den som användes innan medicinerna blev helt syntetiska. Men nu har man börjat gå tillbaka till den för att den visat sig ge bra och ibland bättre kvalitet på äggen, vilket är bra. Men metoden ökar inte chanserna att bli gravid, det har ingen forskning visat.

Så ser det ut, för er som orkade läsa ända hit.

Idag är det skit, har på omvägar fått veta att jag fått skulden för ett misstag fast det inte är mitt ansvar. Blir så jävla förbannad. Varför inte komma till mig direkt istället för att berätta för andra?? Vi ska ha möte om ärendet nästa vecka. Men redan nu ringde jag min chef och berättade, han höll som tur vad med mig. Usch, idag suger jobbet rejält, vill bara åka härifrån.

Måste pigga upp denna regniga dag med ett filmtips. Om ni inte sett "The Bucket list", är det på tiden att göra det. Fantastiskt bra film med två av mina favoritskådisar ever: Morgan Freeman och Jack Nicholson. De är två väldigt olika personer som får cancer och hamnar på samma rum på sjukhuset. De blir efter många om och men goda vänner och bestämmer sig för att ge sig ut på en resa, för att göra allt de drömmer om innan de kastar in handduken.

Se den!

Är förväntansfull inför mötet med läkaren idag, har blandade känslor inför nästa försök. Att leva på hoppet för att sen bli så jävla besviken när det misslyckas, är min stora rädsla. Det går inte att föreställa sig förrän man sitter i samma båt. Det är en otrolig känslomässig berg och dalbana. Jag har haft en paus nu och pratat om andra saker och gjort andra saker, men nu hamnar fokus på det igen genom mitt besök på kliniken idag. Det är svårt att fokusera på jobbet för det känns så jäkla irrelevenat i sammanhanget att göra vissa saker när min längtan efter barn känns och ÄR viktigare.

Har precis fått veta att en person i min närhet gjort flera IVF-behandlingar, jag hade ingen aning om det. Känns skönt att känna en person själv som vet vad vi går igenom och vice versa.

Tack och lov sover jag gott på nätterna, somnar lätt och sover sen hela natten. Problemet är dock att jag för det mesta vaknar vid 5-snåret ca 30-60 minuter innan klockan ringer. Detta sker i princip varje morgon, det kanske betyder att jag sovit klart, signal från kroppen att jag är utvilad och ska gå upp.