Var hos kuratorn in morse och det gick bra. Det är stora känslor att vara barnlös, men viktigt att acceptera det. Jag har rätt att vara avudsjuk på andra som har barn eller blir gravida. Finns inte en sportslig chans att jag ska kunna vara så glad för alla andras skull för deras lycka när jag också vill vara där. Skulle utplåna mig själv. Hon sa att det i slutändan blir en existensiell fråga, vem är jag om jag aldrig får barn? Jag har rätt till mina känslor. Om man ska jämföra så finns det alltid de som har det värre, men det ska inte jag behöva ta någon hänsyn till. Ska alla problem rangordnas så att de problem som hamnar högst på listan är mer legitima att känna sorg äver än andra? 

Kom till kontoret vid 11, satt och jobbade en stund och sen var det dags för lunch. Kom ner till lunchrummet och där. Jag blev stel som en pinne......idag fixar jag fan inte det här.......låtsades att jag kom på något att göra.....tog min matlåda och vände på klacken. Gick upp på kontoret igen och satte mig och åt en banan. En av mina kollegor som också satt i lunchrummet kom upp när hon var klar och gick fram till mig och frågade hur det är.

"Idag fixar jag inte att sitta och glo på en söt bebis som jag förväntas tycka är bedårande och som jag förväntas ge komplimanger för att hon är så söt och snäll. Orkar inte lyssan till alla detaljer om konsistensen på bajset eller hur mycket hon sover eller äter"

"Jag förstod det", sa min goa kollega. Hon är själv närmare 60 år utan barn. Så hon förstår min situation.

Mina hormoner spökar, är mer känslig då. Ska ha mens vilken dag som helst och ett par dagar innan blir jag en riktigt bitterbitch. Men vafan det har jag väl rätt till? Ska föresten inte skylla på hormonerna jämt, där här är mina känslor och de står jag för!