Idag blåser det kraftigt igen, det får man räkna med på västkusten. På vägen ner till Falkenberg fick vi indikation "Motorfel" på bilen. Vi har haft en del problem med elfel på bilen men blev ändå oroliga då motorfel inte är något man bara kan bortse ifrån. Ringde Mekonomen imorse och fick tid kl 13 idag. Vi åkte dit och mycket riktigt så var det ingen fara, kan var något som kommer framöver men just nu räckte det med att återställa allt. Skönt.

När vi kom hem igen, fick vi för oss att tvätta bilen. Vi avfettade och tvättade den. Det blåste som tusan och min lugg stog rakt upp så det var till att trycka ner en mössa på skallen. Vi for runt som vantar runt bilen och den som höll i vattenslangen fick hålla koll så inte den andra av oss och ena katten, som självklart skulle vara med och titta på, fick en rejäl dusch. Bilen blev ren och vi hann precis avsluta innan kvällsmörkret slukade oss som ett mörkt täcke. Det är verkligen från en minut till nästa det går från ljust till mörkt.

Vi lyssnade på flera kapitel av boken Geniet tills ögonen började gå i kors, då var det äntligen dags för kvällsmat:o)

I dag har mamma lagt in sillen och imorgon ska Magnus och jag göra köttbullar och pepparkakor. Mamma ska göra risgrynsgröt, den godaste som finns;o), det äter vi varje julaftonsmorgon. Det är så skönt, allt är lugnt. Precis som mamma skriver på sin blogg så känner vi ingen stress alls, men jag minns att det var samma lugn förra julen också. Jag tror det beror på att vi verkligen bestämt oss för att inte dras med i den kommersiella hysterin med mängder av julklappar och kravet på prefektionism. Det viktigaste är att samla familjen och njuta av god mat, skratta, umgås och spela spel:o)

Jag minns jularna som barn, mystiken och pirret som kändes i magen. Det är något som är barndomen förunnat. Som vuxen finns det inte kvar på samma sätt. Garntomten i ventilen som mormor satte dit....han skulle kolla att barnen var snälla så det fick julklappar. Ibland när man gick ut i köket var tomten där.....nästa gång man kom dit var den borta......som barn var man helt faschinerad och hyste största respekt för den lilla tomten gjord av garn. För oss var han magisk. När jag blev äldre avslöjades hemligheten....mormor for upp och ner som en jojjo, först på en stol och en upp på diskbänken och flyttatde tomten fram och tillbaka för att vi barn skulle tro att han bara var där ibland. Vi skulle aldrig riktigt veta när han kollade på oss. Det som är extra kul är att den traditionen höll mormor på med redan när min mamma, moster och morbror var små. Min moster har berättat om samma känslor för tomten som jag sen hade flera år senare.

Jag kan sakna den där härliga känslan kring julens mysterier som barn, men jag är samtidigt otroligt lycklig över att ha så härliga minnen. Idag är det mer en mysig känsla mer än mystik......men jag erkänner att när jag slår upp ögonen på julaftons morgon så känner jag fortfarande pirret i magen som jag gjorde som barn.....