Nu är jag äntligen tillbaka till verkligheten igen. Allt har gått bra. Tack allihopa för att ni tänkt på oss, tårarna började rinna när jag läste allas kommentarer. Tänk vad många det är som bryr sig om oss, jag känner mig lyckligt lottad!

Jag gick upp 06:20 i morse, duschade och tvättade håret så har man det gjort:o) Magnus åt frukost och jag drack mitt te då jag måste vara lätt fastande inför ingreppet. Prick en timme senare satt vi i bilen. Förra gången vi gjorde den här resan, satt jag med Ipod och blundade hela vägen. Nu satt vi och lyssnade på vår ljudbok i stället, det funkade jättebra som avkoppling. På Huddinge gick vi den långa korridoren fram på Kirurgigatan och av någon anledning kom jag att tänka på filmen "Dead man walking"...

Vi skrev in oss och blev inropade nästan direkt, fick ta av mig alla kläder utom trosor och linne och ta på mig Landstingets sexiga strumpor som går upp över knäna, med taskig resår och en vit sjukhusrock. La mig på britsen i mitt bås. Magnus fick gå iväg med lilla burken och göra sitt jobb. Tänk va jobbigt för männen, att sitta på kö utanför ett rum med en burk i handen, där de sen ska in och prestera....hehe.

En barnmorska kom in och gav mig en Alvedon och en Citodon. Låg och läste en skvallertidning innan hon kom tillbaka och satte en nål i armen där de skulle spruta in ruset lite senare. Magnus kom tillbaka och vi fick vänta ca 20 minuter till. Sen sa barnmoskan till mig att gå och kissa, blåsan måste vara tom. Satt där på toan och tänkte att nästa gång jag kissar är det över. Såg paret innan oss när de gick ut från OP-rummet, tjejen var groggy. Ok, here we go....

Det belv vår tur, in till rummet och lägga sig i gynstolen. Det var en kvinnlig lite yngre läkare som var jättegullig och "min" barnmorska. En lucka i väggen öppnas och en kvinna i labbet frågar efter våra namn och personnummer. Radion sattes på, koncentrerade mig tacksamt på musiken när de satte igång. Barnmorskan sprutade in morfin som smärtstillande och valium som lugnande......zzzz.....

Men det värsta ruset och värmetrycket gick över efter en kort stund och jag var mer lullig vilket innebar att jag "var med" under hela ingreppet. Jag babblade dock konstant och ställde frågor om ALLT, haha. Jag fick två bedövningssprutor i underlivet, en på varje sida. Började blöda lite. Kände när de stack hål på i princip alla blåsor, jag kved och klagade över att det gjorde ont. Bad tom om mer smärtlindring men jag fick inget. Magnus sa efteråt att han trodde det berodde på att jag inte var panikslagen och jätterädd som vissa är. Jag gnällde och kved mest. Personalen var jättebra och uppmuntrande men de ville väl inte ge mig för mycket helt enkelt. Jag såg hela ingreppet på skärmen hur de sög ut blåsorna, det var faktiskt intressant att vara med. Förra gången i höstas var jag så borta under ingrepept att jag inte fattade någonting. Då fick jag mycket mer in i kanylen. Tjejen i luckan rapporterade att de fått ut 5 ägg, jag började gråta av lycka......men ett par minuter senare stack hon fram huvudet igen och bad om ursäkt att hon hade räknat fel, 4 ägg fick de ut. Läkaren försökte trösta med att säga att det i alla fall är dubbelt så många mot förra gången. Och det har hon ju rätt i.

När det var klart stapplade jag tacksamt ut ur rummet med  Magnus som stöd. La mig på britsen och slumrade i 30 minuter innan jag började gnälla över att jag var hungrig. Låg ytterligare en halvtimme innan barnmorskan kom och kollade hur jag mådde sa att jag kan få äta nu och gärna gå och kissa igen. Så fort jag satte mig upp smärtade underlivet, då blev jag rädd, för så kändes det inte förra gången. Men barnmorskan lugnade mig och sa att läkaren hade sagt att jag blöder lätt och att mitt blod har lite svårare för att koagulera. Så det kan vara sviter efter bedövningssprutorna. Fick halvligga som på romartiden och äta min matsäck. Började fnissa, sa till Magnus:

- Undrar hur de skulle reagera om vi tog fram en Bag in box och en påse jordnötter.

Vi fnittrade hysteriskt, men så tyst vi kunde då det låg andra par bakom draperier i korridoren som kanske inte var lika fnissiga. Magnus spann vidare med att säga:

- Ja, och inne i OP-rummet skulle vi ha haft popcorn och cola framför "filmen" Äggplockning och kommenterat den ensidiga handlingen.

Då bröt vi ihop, jäklar vad vi garvade. Det var så förlösande och skönt, för nu var ju nervositeten över. När jag gick till toaletten passerade jag ett fördraget draperi med ett annat par bakom. En barnmorska var där inne, tydligen mådde inte tjejen så bra hörde jag dem säga. Då fick jag lite dåligt samvete som suttig ett par meter längre bort och garvat alldeles nyss. Stackarn, vissa mår inte bra efteråt. Jag är återigen lyckligt lottad som mest är trött och öm men ändå ok.

Väl hemma däckade jag på soffan och slumrade. Magnus lagade mat, stuvade makaroner och falukorv. Det var nog den godaste måltid jag ätit på länge, var galet hungrig.

Mamma ringde sen så vi pratade om dagen och lite om mormor. Hon ska få komma till ett rehabiliteringshem i Danderyd snart, känns fantastikst bra. Då ska jag åka och hälsa på henne! Hennes operation hade gått bra, hon var endast lokalbedövad. Men var nog lite borta för hon trodde hon var på röntken och undrade vad det var för ljud dom lät när de bankade och hade sig för att laga frakturen. Undrade om det verkligen går till så här på röntken. Frågade om de inte var klara snart. Jo, vi ska bara sy ihop dig först. Mormors svar: ?????

Visst är det underbart, hon opererades men hade ingen aning om det just då, hihihi. Söta mormor!

Har tid för ET (embryo transfer) på måndag 13:15 förutsatt att något ägg blivit befruktat och delat sig. Om de inte ringt senast 12:00 på måndag kan vi andas ut. Under helgen kommer jag vara lugn, men på måndag kommer jag bli ett nervvrak varje gång telefonen ringer. Så snälla, ring inte min mobil på måndag före 12;o)

Så nu är det upp till mina fina ägg och Mangus snabba spermier att göra resten.....