Men först en uppdatering sen sist. Lördagen blev inte som planerat. Igår poppade Magnus popcorn som jag tacksamt åt. Mådde illa och det dämpar alltid att äta något. Vi tittade på Lets Dance finalen och jag måste säga att Laila och Tobias tog andan ur mig med sitt sista nummer. Det var mycket vackert.

Trött och tråkig som jag är på kvällarna så blev det bingen därefter. Vaknade vid 01:00 med jordens magknip. Det gjorde så ont så jag blev alldeles svettig. Kände att det satt i tarmarna och mindes vad läkaren sa i december. Den enda smärtan man kan känna i tarmarna är gaser. Så jag tog en Dimetikon som luckrar upp gaserna så de lättare passerar tarmen och masserade magen. Efter en stund kände (och hörde) jag att det började knorra och sen började det lätta på trycket. Men det tog en timme innan jag ens kunde tänka tanken på att försöka somna om igen. Idag har jag känt av det en del och mått lite illa. Men är helt söker på att det var mitt intag av popcorn igår. Min vän Anna från Halmstad ringde på dan och hon sa att de nog var för hårdsmälta för mig att äta. Vi pratade i över en timme, fick massa bra tips från tvåbarnsmamman, sen fortsatte jag min vila i fosterställning i soffan. Blev bättre allteftersom tiden gick, men Magnus fick åka och handla mat själv. Kamerainköpet får bli imorgon eller nästa vecka.

Det blev tacos till middag. Är det så lämpligt att äta tänker ni säkert? Ja, jag kände när vi lagade att jag då var så hungrig att jag kunde äta en oxe. Kände lugnet i magen och mår mycket bättre nu. Det gäller att lyssna till sin kropp och jag är rätt bra på det vid det här laget.

Sen blev det filmtajm. Vi såg filmen Changeling med Angelina Jolie. Jag säger så här: Vill ni se en film som kommer göra er skitförbannad, illa till mods, jävlar annamma och glädje? Då ska ni se den. Otroligt bra film, Angelina Jolie i en av sina bästa roller någonsin (enligt mig). Bygger på en sann händelse och handlar om Christine Collins, en ensamstående mamma, vars 9-årige son Walter en dag försvinner spårlöst. En månad senare återlämnas han till den förtvivlade mamman. Men, den 9-årige pojke som återvänt är inte Walter och nu börjar Christines maktlösa kamp för sanningen om vad som egentligen hänt.