När jag kom till läkaren och satt i väntrummet fick jag ett infall att ringa Magnus och be honom infinna sig inom 10 minuter. Kände mig lite skraj. Men sen sa jag åt mig själv att sluta larva mig.

Kollade läkarens visitkort igen för att se vad hon hette. Då såg jag att hon är specialiserad på tumörsjukdomar. Hey, vilket flax att det var just den läkaren jag fick. Blev lite lugnare då.

Vi gick in i ett rum med en brits mitt på golvet med en stor lampa rakt ovanför. Jag tog av mig allt på överkroppen. Hon sa att vi börjar med den på ryggen. Fick ligga på sidan. Hon var så rar och lugn. Fick bedövningsspruta och det tog ett tag innan hon drog ut sprutan igen. Det gjorde inte så ont men ett fruktansvärt obehag sköljde över mig så jag blev alldeles sjöblöt över hela kroppen (precis som första gången jag fick akupunktur). Kände att jag ville slänga upp alla fönster i rummet för att få frisk luft. Hon påminde mig om att andas.....bra;o). Sen hörde jag hur det lät som en sax, hon klippte av den och tejpade. Klart. Hon gav mig ett glas vatten för det tyckte hon att jag behövde:o)

La mig på rygg och det var dags att ta bort den på bröstet. Frågade om det möjligen fanns en radio i rummet. Absolut, sa hon och satte på en av alla musikkanaler. Det hjälpte som avledning att lyssna på skvalmusik. Jag kan säga att det är INTE skönt att få en nål in i patten. Kände obehaget igen och hade garanterat tuppat av om jag skulle ha rest mig upp. Jag blundade hela tiden, hon gjorde sin grej. Klart. Phu, då var det bara en kvar, den på magen. Den sprutan gjorde ondast av alla tre men jag kände inget obehag, började visst bli van, hehe. Sen skrapade hon bort den som hon sa. Jag kände hur det drog och slet, huga. Hon frågade om jag var ok. Ja, pep jag. Ville bara att det skulle bli klart. Sammanlagt låg jag där i 25 minuter. Hon tejpade alla, behövde inte sys. De kommer läkas som skrubbsår. Den som satt på ryggen skickar hon inte in på analys, den var helt ytlig och garanterat ofarlig. De andra två skickar hon in. Den på magen var djup, så en del är kvar. Hon sa att OM den skulle behövas ta bort helt måste man skära bort den. Analyssvaren kommer om ca en månad. Hon visade sådan förståelse över att jag tyckte det var lite läskigt trots min aktningsvärda ålder och behandlade mig med respekt. Hurra för min hjältinna till läkare.

Sen frågade hon om jag ville se dem. Det ville jag. Den som satt på ryggen såg ut som ett russin. Det var lite kul att se den från ett annat perspektiv. De andra låg i varsin behållare i någon vätska så de syntes inte så mycket.

Hon sa att jag skulle sitta en stund i väntrummet innan jag gick. Jag satt där och åt min medhavda banan och drack vatten och kände enorm tacksamhet och lycka över att jag gjort detta nu.

Jaha, om två timmar drar jag på min stora operation (lägg märke till mitt försök till ironi). Jag är tacksam för gårdagens tokskrattanfall (tack mamma), det var precis vad jag behövde efter flera dagars oro angående dessa jäkla leverfläckar.

Men jag tänker så här. Om jag har klarat av att sticka hål på slidväggen och suga ut ägg, TVÅ GÅNGER, under morfin- och valiumrus, så borde jag utan problem klara att karva bort lite leverfläckar under lokalbedövning. Men jag är alltid orolig och nervös när jag ska göra något för första gången som jag tycker verkar otäckt. Allt som handlar om att sticka hål, in och joxa med min kropp är fan läskigt. Minns när jag hade halsböld 1993, min mor följde med till doktorn tre dagar före julafton för att punktera den. Mamma hade blåmärken i armen efteråt för att jag kramat den så hårt. Men jag gjorde det, tom två dagar i rad. Så när man väl gjort eländet går oftast skräcknivån ner från 10 till 5 i alla fall. Men en sak som jag aldrig kommer göra om igen är gastroskopi. Fy fan, det gjorde jag 1995 och det var det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv. Svälja en slangjävel som de först påstår inte är så tjock. Tjena, den var gigantisk i mina ögon. Men i framtiden ska man visst kunna svälja en tablett som kommer filma tarmarna istället. Finns ju så klart en anledning att de forskar fram alternativ till vidriga behandlingar.

Ojsan, det blev visst pensinärsvarning på det här inlägget, endast prat om sjukdomar;o) Beror nog på att jag är lite nervös. Fingrarna glider över tagentbordet utan att jag har koll på vad som ska stå i nästa mening.

Men jag slutar nu så jag inte börjar gå in på när jag tog en kortisonspruta för några år sen och svimmade i armarna på sjuksköterskan...;o)