Nu har vi kommit hem efter en trevlig måltid på Källaren Laxen i Falkenberg och firat Daniel och Jan som fyllt år. Vi åt otroligt god mat av superb kvalitet där alla råvaror kommer från närliggande producenter. Min mage är nu tre gånger så stor nu på kvällen. Det var svalt i luften när vi kom ut igen och väl hemma på gården möttes vi av en sprakande stjärnhimmel när vi klev ur bilen.

Nu ska vi spela Tjo, världens roligaste kortspel. Imorgon styr vi kosan hemåt igen.

Idag mår jag bättre både fysiskt och psykiskt. Hade ytterligare en färgad flytning igår, men väldigt liten. Sen dess ingenting. När jag gick på toa i morse så var jag nervös, har drömt konstigt inatt och kände oron kvar i kroppen när jag vaknade. Men blev så glad att jag nästan ville ropa halleluja när jag var klar på toa.

Igår åkte vi iväg för att kolla på bilar, hade vid ett tillfälle pickande småhugg som gick över hela nedre delen av magen, mycket obehagligt och jag blev så klart rädd. Men jag sa inget till Magnus förrän vi kom hem. Ibland är jag sån, säger inget förrän senare bara för att det ibland känns värre när jag sätter ord på det obehagliga. Han är så bra, satte dirket örat mot magen för att lyssna efter det lilla pickandet och bekräftade att det fanns där. Hade en molande huvudvärk på gång som lurade bakom ena ögat hela dan. Men det gick bra att kolla bilar, vi provkörde en. Jag fick även min glass som jag tacksamt och tröstande slurpade i mig.

När vi kom hem sprängde huvudvärken ännu värre, tog ett par panodil och la mig att vila en stund. Det gick snabbt över tack och lov. Alla mina spänningar och all min gråt gjorde att huvudvärken kom som ett brev på posten. Mamma och Jan åkte till Glommen för att klippa sig, Jan klippte sig först och tog bilen hem. Mamma promenerade hem efteråt (ca 5 km). Hon ringde och frågade om jag ville möta henne och jag kände att en promenad vore skönt. Tog på mig joggingskorna och munkjackan och solglasögonen. Det var en magsik kväll, klockan var strax innan 19 och solen strålade, det var vindstilla. Tofsviporna störtdök över åkrarna och harar mumsade i sig goda frön efter böndernas gödsling och sådd. Efter en stund såg jag mamma på håll i full fart med sina stavar, jag vände och tillsammans gick vi hem med utiskt över det spegelblanka havet.

Jag var trött på kvällen och somnade tidigt, hade värk, stick och hugg i magen. Magnus lyssnade flera gånger och hörde ett pickande, det lugnade något trots att vi inte är säkra egentligen om det är ett hjärta han hör eller ej.

Vaknade i morse efer 9 timmars sömn, oron var kvar men det kändes ändå annorlunda. Och efter morgonens toabesök var det som att vända på en hand. Jag kände frid och lugn igen. Mamma och jag tog vår obligatoriska morgonpromenad och Magnus sprang. Jan jobbar från morgon till kväll på gården. Det kändes skönt, det var riktigt varmt och skönt ute. Nu har halva dagen gått och jag har endast haft svagt molande men inget mer, det vet jag är normalt och gör mig inte rädd. Faran verkar vara över, även om det förmodligen inte varit någon fara alls, så har de senaste två dagarna varit fruktasnvärda. Jag vill aldrig mer vara med om något liknande igen. Det har varit rent vidrigt. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Att bära på ett liv i magen väcker sådana känslor jag inte visste fanns. Skräcken över att förlora det är värre än något jag upplevt. Jag är redan kär i Lilla Stjärnan fast vi inte träffats än och fast jag inte känt sparkar än, min instinkt att försvara och skydda den lilla är som en enorm kraft. Just nu är jag så lättad över att allt känns bra igen och nu är det bara tre dagar kvar tills vi får vår efterlängatde bekräftelse på att det lilla underverket mår bra.

Tack alla ni som ringt, sms:at och kommenterat på min blogg. Att så många bryr sig om mig och mina rädslor värmer mitt hjärta. Ni är underbara. Puss till er allihopa!!!