Jag är så enormt tacksam för mitt nätverk av stöd som hjälper mig, nämligen NI så klart. Tack för alla underbara kommentarer, ni hade rätt hela bunten. Allt är bra, I rest my case.

Vi fick träffa en annan barnmorksa då "vår" är ledig idag. Hon var mycket vänlig och hade arbetat i över 30 år så om någon hade koll var det hon. Både Magnus och jag fick det fullaste förtroendet för henne. Jag fick beskriva hur det kändes och hon ställde kompletterande frågor. Sen fick jag ta blodtryck. Hon frågade om jag kände mig nervös...det gjorde jag. För mitt övertryck var lite högt men det berodde säkerligen på min nervosititet och därmed högre puls. Sen fick jag ligga ner och hon tryckte och kände över hela min mage. Förklarade för oss hur allt fungerar därinne och sa att det kan vara bäckenproblem alternativt ligamenten (hon trodde mer på ligamenten). Vi fick inte lyssna till hjärtat och jag vågade inte fråga. Men hon var så lugnande och övertygande om att allt är fullt normalt att jag nöjde mig med det.

Sen ställde jag min fråga om laxen jag åt igår. Och hon sa att visst ska man passa sig för vissa saker, men framför allt: ät och njut! Den laxen har garanterat inte gjort något fuffens. För det första måste mamman själv insjukna för att barnet ska påverkas. Det föds ca 110 000 barn i Sverige varje år och mindre än 5 råkar ut för elände pga mammans kost. En hyfsat konstant siffra år efter år sa hon.

Vi gick lättade därifrån och jag fick snabbt bege mig till sjukgymnasten. Hon satte ihop ett träningsprogram åt mig och jag fick akupunktur. Läste lite under behandlingen, men tillslut åkte ögonen igen och jag vilade de sista 20 minuterna. Det behövdes. All musten gick ur mig kan man nog säga.

Nu sitter jag lite lagom uppklädd och väntar på att Anne-Lie och Thommy (Magnus bror) ska hämta mig. Sen åker vi till Kista och samlar upp resten och därefter till 40-årskalaset.

Ville hinna med ett inlägg till så ni inte oroar er för oss (om ni nu är oroliga). Vi mår ok, jag känner inte smärta på samma sätt. Det är mer molande nu och det är ju bra.

Ha en fin fredagkväll allihopa.

Puss & Kram och tack för att ni finns!

Det blir ju bakslag ibland, att vara gravid är inte alltid rosaskimrande. Minsta avvikelse så gror oron i en och växer som ogräs i rabatten. Igår kväll när jag skulle ta av mig byxorna högg det till i magen. Vafan vad det? Böjde kroppen fram och lyfte ett ben i taget som en fällkniv, pang, smärta. Magnus tittade på en serie på TV men började titta oroligt på mig istället. Han misstänkte först blindtarmen. Men det gjorde ont över hela sträckan, inte bara ena sida. Magnus gjorde flera blinttarmstrest men vi kom fram till att det inte var det i alla fall. När jag böjde fram kroppen och drog upp benen så kändes det som ett konstigt tryck, skitsvårt att förklara. La mig och somnade tillslut av ren utmattning.

Imorse kändes det skumt igen, men på ett mer diffust sätt. Magnus tyckte jag skulle ringa BM (barnmorskan). Sagt och gjort, men min barnmorska var inte där idag. Fick prata med en annan gullig person istället som ställde massa frågor och sa att jag gärna får komma idag och kontrollera hjärtljuden om jag vill. Det vill jag. Vi bokade in 13:00, en halvtimme innan sjukgymnasten.

Slängde igång en kastrull med pasta att ha till kycklingstroganoff (som redan är klar) till lunch. Hinner ju inte laga mat efter besöket på arbetsförmedlingen om jag nu förlorar ytterligare en halvtimme på min redan fullbokade dag. Magnus kommer också med, jag pallar inte att gå själv. Han sa att jag och Stjärnan kommer i första hand och att jobbet kan vänta.

Rörde samtidigt ihop gröten på spisen, då kom reaktionen. Började gråta och kände att jag mådde så jävla dåligt av all stress som blev. Magnus som tack och lov inte åkt till jobbet än, kramade mig och lovade att allt skulle ordna sig. Han tyckte jag även skulle ringa till arbetsförmedlingen och fråga om jag inte kan få rapporera mina sökta jobb via telefon istället. Han tog över att röra i gröten och puttade mig milt mot telefonen. Jag ringde, fick plats 39 i kö. Men kom fram hyfsat snabbt. En kille svarade och jag förklarade att jag egntligen skulle på personligt besök idag enligt min handlingsplan men undrade om jag får ta det via telefon istället. Då skratatde han lite, tänkte nog att jag var bekväm av mig. Men förklarade snabbt att jag är gravid och fått akuttid hos BM pga smärtor i magen. Då blev han genast orolig för mig men sa att det absolut går bra att jag tar det via telefon idag. Sen avslutade han samtalet med att önska att allt ska gå bra idag. Han var så rar att jag började gråta igen när vi lagt på luren.

Så nu sitter jag här och andas. Förmodligen är det mina ligament som håller upp livmodern som smärtar pga att livmodern växer igen. Men första graviditeten, hur många refernsramar har man? Nada, zero, noll!

Vill bara att klockan ska bli 13:00, tre timmar kvar...