Tänk att det kan regna så mycket, det har varit uppehåll i ca två sekunder på hela dan. Vi tog på oss höstjackorna och med paraplyet i högsta hugg gick vi tätt intill varandra iväg på promenad med videobutiken som mål (intressant att man fortfarande säger videobutik trots att inte ett enda vhs-band syns så långt ögat når) Hade fullt sjå att hålla paraplyet stadigt mellan oss i den kraftiga vinden. När vi stod i butiken för att leta film körde det in en bil på parkeringen utanför med stereon på högsta volym. Cool yoyo-musik.....eller gangstarock tänker ni kanske. Nej. Ur högtalarna strömmade:

-LEEEEEENDE GULDBRUUUNAAA ÖÖÖÖÖGON..........HAR JAG FÖRÄLSKAT MIG IIIIIIIIIII.....

Jag formligen bölade av skratt och var tvungen att hålla i en av hyllorna med filmer och knipa med benen för att inte kissa på mig.

Efter lite i valet och kvalet bestämde vi oss för Frozen River.

En mycket bra film om en ensamstående mammas kamp att klara vardagen, vilket får henne att ta till drastiska metoder för att ge sina barn ett hus och mat på bordet. Fantastisk rollprestation av Melissa Leo som spelar den hårt kämpande mamman Ray Eddy.

Vi låg med varsin hand på min mage under stora delar av filmen och kände de rara sparkarna från vår älskade bebis. När filmen var slut, la Magnus sitt öra och kind mot magen för att lyssna. Tjoff, en spark mitt i nyllet fick han som tack:o) Sammanlagt fick blivande pappan tre dagsedlar av sin lilla son eller dotter, hihihi.

Nu ser man tydligt på magen när Stjärnan sparkar. Det ser ut som om en Alien försiktigt försöker ta sig ut. Delar av magen bloppar upp lite här och där, ser jätteroligt ut.

Känner ibland, sen några dagar tillbaka att magen liksom snörper ihop sig och blir hård. För att efter en stund mjukna igen. Vad jag förstått är det små sammandragningar, dvs livmodern som övar sig inför stundande leverans i oktober. Har jag rätt i det påståendet?

Nu ska jag, medan regnet smattrar mor rutan, läsa vad mina bloggvänner haft för sig i helgen.

Igår vaknade jag med magkatarr....tack för den. Drömde på natten att någon pressade ner sin armbåge i min mage, vilket gjorde vansinnig ont. När jag skrikande bad pesonen att ta bort sin armbåge så gick det inte, den flyttades bara runt. Personen ville mig inget illa, vet inte ens vem det var, men det gick inte att få bort armbågen. Den skruvades bara åt ännu mer på min mage. Var samtidigt rädd att armbågen skulle mosa Lilla Stjärnan. Vaknade med ett ryck alldeles slut och flämtande.

Magnus morfar kom sen på morgonen för att följa med oss och titta på bilar. Jag kände mig matt, ont i magen och lite illamående. Men efter frukosten så kändes det lite bättre, vi åkte iväg. Hittade en bra bil men de vägrade pruta. Bestämde att vi ska åka ner till Strängnäs på tisdag för att kolla bilar som hans morfar hittat där plus att han känner de som har bilfirman. Känner faktiskt hopp om att vi snart ska hitta "vår" bil.

Sen åkte vi till Magnus föräldrar för att hjälpa dem att rensa och packa ur huset de ska sälja snart. Vi röjde på som attan, åt och umgicks. Jag mådde lite upp och ner men hyfsat ok. Men vid 20-snåret var mina krafter slut även om jag inte gjort så mycket egentligen. La mig på en av sängarna och flummade bort. Hade så ont i ryggen då plus att min ork var helt slut. Hörde hur de andra skrattade åt massa gammalt kul de hittade bland gömmorna som sparats i alla år, det är lite roligt att hitta det som glömts bort, att minnas händelser som förknippas med sakerna. Lilla Stjärnan sparkade och körde akrobatik på elitnivå i magen vilket gjorde mig varm av kärlek i hela kroppen trots min onda rygg och molande illamående pga magen. 

Sov som en sten inatt och vaknade av det ljuvliga ljudet av regn som smattrade mot förnsterblecket. Hungern sög i magen vilket jag såg som ett gott tecken.

Har jobbat med nya bloggdesignen idag och mailat fram och tillbaka med tjejen som hjälper mig. Snart hoppas jag det är klart. Men jag är petig och näst intill perfektionist så det kan ta lite tid innan jag är nöjd.

Magen vill inte släppa ut det som den fått in. Spräcker en ven i pannan varje gång jag är på toaletten i ren frustration. Så även om jag lovat mig själv att inte gå ut i det fina vädret idag är jag nog tvungen till en rejäl promenad för att gå igång systemet. När jag efter min kraftansträngning flåsande slängde mig på soffan och klagade över de förbanande tarmarna sa Magnus:

- Hörruduru, nu klär vi på oss, tar det stora paraplyet och går iväg en runda...åsså hyr vi en film till ikväll. Så kanske du får en (toa)bonus på köpet.

Bra idé, så nu ska jag äta lite (hungrig som en varg) sen knatar vi ut i rusket.

Orkanen jag brottats med tidigare har bedarrat och allt är nu bara lugnt och skönt. Är enormt tacksam och lycklig över att det inte blev ett nytt oväder. Livet är för kort för att älta strunt. Vi måste värna om varandra och njuta av allt livet ger oss.

Kärlek till er alla!