Sakta men säkert har jag kommit tillbaka till den glada vardagen igen. Skrattet är nära fär det mesta, jag fnissar som en tonåring åt allting, åh vad det är härligt. Det är sån jag är och ska vara.

Tog en promenad med min Ipod idag och lyssnade på Beyonce och ville nästan ställa mig och dansa mitt i villaområdet och sjunga ut för full hals....men jag behärskade mig. Får skylla på att jag inte vill göra Stjärnan åksjuk.....och lomhörd;o) Passerade en hästtransport med öppen baklucka. Min hästradar gick på hövarv när jag synade av min omgivning. Och lite längre fram i en dunge stod det två små shettisar. Det var ponnyridning för små telingar. Alltså barnen var max 4 år gamla, de stod prydligt och tålmodigt på rad i galonisar och sträckte på sina små halsar för att se när pollarna kom tillbaka. Herregud, jag minns när jag stod på kö på Skansen och hur fantastikst det var att efter lång kötid utan den minsta klagan få kliva upp på hästryggen.

En vacker dag vill jag ha en liten hästgård med tillhörande häst. Bara för det blir jag påmind om underbara Lucas som jag fortfarande saknar.

Min vackra Lucas som jag var medryttare på. Han har världens bästa ägare, Satu. Saknar dem båda. Visst är han vacker.

Den här goa mulen har fått många pussar.

Lite storleksskillnad. Det är inte en elefant och en myra.

Det är Ardennern Casper och minishettisen Bebban som

står och konfererar. Det är Satus två andra hästar.

Det var lite bakåtkast i minnesbanken det. Efter min rogivande promenad kom jag hem, slängde på webradion och körde mitt träningsprogram. Mot slutet kom lite små sammandragningar, då avbröt jag och stretchade istället. Blir inte rädd när de kommer, utan håller med Mia att det känns bra. Då vet man att livmodern också tränar:o)

Imorgon bär det av till Strängnäs för att kolla bilar, håll tummarna att vi slipper ta tåget hem;o)