Glömde nämna en viktig detalj om bilen igår. När vi hade bestämt oss och satt på lilla kontoret för att skriva kontrakt, läste vi igenom allt. När vi kom till rutan "Färg" stod det: Star Silver....

Vi tittade på varandra alla fyra och började le och fnissa. Det är ju galet.....bilens färg är alltså Stjärnsilver! Vi blev alldeles till oss och bilförsäljaren satt och skrattade med.......och hajjade noll så klart. Han visste ju inte vad ordet Stjärna har för innebörd för oss. Senare på kvällen när vi satt i soffan sa Magnus att han kände starkt för bilen redan när vi provkörde den första gången, det kändes rätt att köpa den. Men när vi satt och läste pappret och såg...Star Silver, kände han att det, om något, var ett tecken på att vi hittat rätt bil:o)

Visst var det ett lite roligt sammanträffande....eller vad vi nu ska kalla det:o)

Nu har jag varit borta hela dagen igen. Tog fram min racercykel och hojade till min vän Ullis (hon som höll min hand när jag tog mina första blodprov under utredningen). Det är lite mer än 5 km mellan oss. Det gick bra, solen sken och jag stånkade på. Finalen på turen blev det jag kallar mördarbacken. Ullis bor på en hög höjd och lagom när jag kom fram till....ja just det...mördarbacken, var mina krafter alldeles slut. Tog tvärstopp. Stannade och tog av mig munkjackan, av med hjälmen....flås, flås. Promenerade ungefär i samma hastighet som en halt snigel. Väl uppe ringer Ullis och undrar vart jag är, varpå jag flåsade i örat på henne att jag är framme och letar parkering i form av en stolpe. Hon kom ut, fick ta min cykel och parkera den åt mig. Jag var trött och grinig, men det gick över ganska snabbt. Vi känner varandra så väl, så det är så skönt att verkligen kunna vara sig själv och veta att den andra inte tar illa upp.

När jag skulle låsa cykeln satte jag endast bygeln runt ramen på cykeln.

- Men gumman, nu har du ju inte låst cykeln, du har bara satt låset runt ramen, sa Ullis. Du är nog lite trött och vimsig nu.

Då sprack den griniga bubblan och jag började skratta, jäkla pucko, jag trodde jag låste cykeln genom att.....inte låsa den, hahaha.

Väl inne svepte jag ett glas vatten och sen slet jag av mig strumporna och slängde mig på soffan. Helst hade jag velat ta av mig rubbet. Ullis sa att det är lite kyligt idag trots solen. Hahahaha, sa jag, som snarare känner mig som en braskamin:o) Vi pratade länge och massor. Stjärnan boffade tillslut vilket var härligt, var lite rädd att stackarn tuppat av därinne efter mammas mastodonttur. Vi skulle ner och handla lite till lunchen, men Ullis som känner mig både utan och innan sa att för att undvika blodsockerfall får jag nog ta en banan först. Gulle dig. (Mina blodsockerfall är vanligt förekommande oavsett graviditet eller ej)

Det blev färsk lax med färskpotatis, sallad och gräddfil. Tokgott så in i bomben var det.

Här står köksmästaren och brer tjockt lager pesto över laxen medan jag plåtar och dregglar.

Till efterrätt blev det vaniljglass, bär och vispad grädde. Suck, vad ska jag säga. Himmel och pannkaka vad jag åt.

Här ligger jag som en utslagen hjälte på soffan PROPPMÄTT!

Det var så roligt att ses igen, vi har alltid så mycket att prata om och vi ventilerar alltid så bra med varandra. Tillslut satt vi och gäspade ikapp och jag hade allvarliga funderingar på att ringa en taxi. Men jag lyckades komma upp på hojen igen och kände mig ändå ovanligt pigg på hemvägen. Mördarbacken blev ju nu sonika en lyxig nerförsbacke, vilket jag tackade för.

Nu är jag hemma, tårna krampade och spretade åt alla håll. Ska nog ta kort nästa gång så får ni se hur knasigt det kan se ut. Magnus tycker det är hur kul som helst när jag får det för han har aldrig hört talas om kramp i tårna. Jösses, det trodde jag alla hade.