Ikväll har min kära man läst hela min blogg och lagt in ett par kommentarer, det känns kul att han läst den. Det handlar ju om oss och hans åsikter är viktiga för mig. Som tur var gillar han min blogg:-)

Ikväll ringde min läkare, han beklagade så klart att första försöket inte lyckades. Vi har fått en ny tid inbokad den 21 oktober kl. 13:40. Då kommer vi att planera för nytt försök och vilken behandling jag kommer få göra. Det enda som känns tråkigt är han han inte var säker på att vi kan  börja nästa försök före jul och nyår pga långa väntetider på Huddinge för ÄP och ET. Känns skitdrygt att behöva vänta till januari. Men, men vi får veta då hur det blir så det är bara att vara tålmodig nu och försöka göra det bästa av situationen. Men tiden är min fiende med tanke på att ju äldre jag blir ju svårare....har ju redan fått bekräftat att mina äggstockar behöver lika mycket hormonhjälp som om de var över 40 år gamla. Känner mig orolig och rädd, jag vill ju så gärna få bli mamma. Jag vill att Magnus ska få bli pappa (han kommer bli världens bästa pappa!)

Idag är första dagen på ca 22 dagar som jag inte har mesnvärk. Känner för första gången sen jag startade min behandling i augusti att jag är tillbaka som mig själv, om ni förstår vad jag menar. Det glädjer mig, för så fort jag är i fas igen kan jag påbörja nästa omgång.

Det har varit en bra dag idag, har fakturerat för glatta livet på jobbet och det känns skönt att åka hem och känna att det mesta på min to do list är klart.

För att ni ska förstå hur jag haft det lägger jag med en bild på hur jag ser ut när jag har pms.

Trevlig helg!

Fick tag på en av de supergulliga barnmorskorna på privatkliniken jag går på. Hon tyckte det var jättekonstigt av den andra barnmorskan att säga så. Det kan vara helt normalt att ha mina symptom fortarande, min kropp har blivit så stimulerad av hormoner och ingrepp att det kan ta tid att må bättre. Och det är menstruation jag har och inget annat, blir man inte gravid då får man mens, så enkelt är det! Detta är saker som kan verka helt självklara för er som läser, men det blir inte lika självklart när man är mitt inne i en behandling....som visserligen är över för den här gången, men symptomen hänger kvar ett tag till tydligen. Jag kände mig så lättad när jag lade på luren, ett djupt andetag och sen fortsätta jobba igen. Har fått massor gjort på jobbet idag och det känns toppen. Jag är så tacksam som har mitt jobb att gå till på dagarna, hade jag gått hemma och grubblat om allt hade jag nog blivit knäpp i skallen. Nu kommer jag istället hem och känner: idag har jag banne mig gjort mig förtjänt av min lön:-)

Ska gå hem nu, vi ska åka och veckohandla och sen titta på Idol som är mitt kvällsnöje i höstmörkret. Känns lite bättre nu och det är jag glad för, nya friska tag.

Vad knepigt det kan vara ibland. Igår hade jag en toppendag, kände mig glad och positiv och jäklar anamma. Pratade med min mor och min moster i telefon och vi tjattrade och skrattade och det var jättehärligt. .....imorse vaknade jag och kände mig helt tvärtom. Är trött, irriterad och så jävla less rent ut sagt. Är jag helt kokko i skallen och måste in på tvångsvård eller är jag normal??

Har fortfarande mensvärkar, vilket jag haft sen ÄP, 12 september och idag är det som bekant 2 oktober. Jag blöder fortfarande vilket också bekymrar mig, men det är säkert normalt. Men hur faan ska jag kunna vet vad som är normalt? Min läkare kommer ju ringa på tisdag och då får jag veta. Kan ju ringa någon barnmorska, men just nu orkar jag inte.

I måndags när jag gjorde mitt gravtest, skulle man ju efteråt ringa till kliniken där själva ingreppet gjordes ( i mitt fall ett sjukhus i Stockholm) Den barnmorskan som jag pratade med  var inte den bästa. Jag frågade om jag kan börja nästa behandling efter att den här mensen jag har nu är slut. Då sa hon tillrättavisande till mig: Det är faktiskt inte mens du har, du har en blödning pga misslyckad IVF....?!Osmidiga kärring, i det läget hade jag kunnat strypa henne för hennes okänslighet, nog för att det är helt korrekt det hon säger. Men hur kul är det att få det kastat i ansiktet när man precis fått ett negativt besked och sitter med stor sorg och kämpar för att inte brista i gråt i luren.

Är ofta inne på sidan villhabarn.com, där får jag tröst av andra som gjort detta både en och flera gånger. Där kan vi ställa frågor till varandra och ge stöd och förhoppningsvis ett stort grattis när någon äntligen får ett positivt besked.

Suck....men idag är det en jobbig dag, skönt att ha min lilla dagbok här och få vräka ur mig allt, känns alltid bättre då och det var ju därför jag började med den. Ni behöver inte vara oroliga, ni som känner mig och läser detta. Jag kommer nog må bättre redan senare idag och alldeles säkert imorgon. Behöver bara få ur mig allt.

Tack för att ni orkar läsa mina bittra tankar.

Puss och kram!!

Idag har jag ringt och kollat upp akupunktur, det ska visst vara väldigt bra att göra i samband med IVF-behandling. En docent vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har i en studie påvisat följande fördelar med akupunktur. Kvalitén och kvantiteten av ägg kan påverkas positivt. Det ökar blodgenomströmningen till slemhinnan så att embryot kan växa fast lättare. Behandlingen kan även minska biverkningarna av hormonerna och öka välbefinnandet. Känns lite spännande faktiskt och jag är villig att gripa varje halmstrå. Även fertilitetsläkare rekomenderar akupunktur i samband med IVF.

Jösses, för två år sen om någon sagt att jag ska göra IVF, med alla sprutor och ÄP hade jag sagt, aaaaldrig i livet det törs jag inte. Likaså att jag måste ta blodprov titt som tätt......tror inte det, kommer svimma då. Eller ve och fasa, gå på akupunktur......över min döda kropp att jag går med på att vara nåldyna.

Och nu sitter jag här och är mitt inne i karusellen, frivilligt.....

vad tusan hände?

Det känns så länge att vänta till nästa vecka innan min läkare ska ringa. Till råga på allt ringde BM (barnmorskan) idag och sa att inte kan ringa förrän på tisdag, suck, en dag till. Jag känner mig så ivrig att komma igång igen och det är väl i och för sig ett bra tecken.

Min läkare är väldigt bra, när vi tex skulle hämta mediciner på apoteket förra månaden så stämde det inte med vad apotekaren ansåg gällande dosen. Så de ringde honom. Han bad dem ge mig hans mobilnummer så jag kunde ringa honom direkt istället. Klockan var över 18 på kvällen och jag var så glad att han tog sig den tiden, han sa att det är viktigare att det blir rätt och att jag känner mig trygg med det jag ska ta (det var hormonet jag skulle ta med sprutan i magen) Inte så jättelatjjo att ta fel dos. Det hemska var att apoteket hade ingen koll och min läkare sa att det är inte första gången det händer. De har tom sagt fel ordination till andra par för att de misstolkat det som står på paketen, fast de blivit informerade.

Nu vet jag ju det till nästa gång, att verkligen dubbelkolla men läkaren ordentligt innan. För nu första gången var det inte så lätt med alla gula receptlappar på alla preparat man skulle ta. La ut dem på köksbordet framför mig och det var en enda röra av förvirring. Nu först vet jag vad allt betyder.

Alltså jag är ju inte jättesugen på att gå igenom detta igen, det tär ju på en, men jag vägrar ge upp, vill komma igång snabbt igen. Vi har ju ett gratisförsök till och har vi tur kanske det blir fler ägg så att några även kan frysas in, då ingår de i samma försök.

Tänk vad man utsätter sig för för att få barn. Ärligt talat, i januari 2007 när vi satt hos gynekologen på vårt första möte och hon skulle sätta oss på kö till IVF, minns jag att jag tänkte: Det är inte säkert att jag kommer göra detta, det är en otrolig tuff behandling och jag kommer nog inte våga när det väl kommer till kritan, jag är ju så rädd för allt som har med sjukhus och nålar att göra. Och nu sitter jag här och har redan gjort ett IVF-försök...Som min läkare sa i somras när vi skulle börja: nu kommer det gå fort, det är som att åka racerbåt i skärgården, man hinner inte njuta av utsikten utan vips är man framme. Det stämmer banne mig, det var så det var, det gick så snabbt så jag hann knappt bli rädd.

Det som inte dödar dig, gör dig starkare!

Då har snart den här dagen gått. Min mans underbara syster tog ut mig på lunch idag, det var jättetrevligt och mysigt att bara få sitta och prata med någon, tack!

Ringde kliniken idag, kommer få börja ny behandling först i november. Kommer få en annan sorts behandling denna gång som är kortare, men högre dos hormoner. Får veta mer nästa vecka när min läkare ringer, han är visst ledig den här veckan. Jag undrar hur det har gått för de andra paren som som var på ÄP (äggplock) och ET (embryo transfer) samtidigt som mig. Är de lyckliga eller ledsna idag. 

Snart ska jag på möte, sen ska jag börja bege mig hemåt. Längtar efter att få krama min Magnus.

Idag börjar jag blogga, har aldrig haft tanken på att göra det innan. Idag har jag och min man misslyckats med vårt första IVF-försök. Jag känner att jag behöver en plattform att få hiva ur mig alla känslor och tankar och bestämde mig för att skapa en egen blogg.

Jag och min man träffades i november 2004, det var inte dans på rosor från början, vi fick kämpa för vår kärlek, men när den väl infann sig så blev allt så rätt. Han friade till mig på sommaren 2005 och året därpå gifte vi oss, den underbaraste dagen i vårt liv hittills. Redan 2005 började vi planera barn, och tyckte det var kul och fnissande sa vi att tänk om jag kommer vara tjock på brölloppsdagen. Min underbara bonussyster Johanna, som skulle designa och sy min klänning ritade tom två varianter, en normal och en om jag skulle vara gravid.
Men allt eftersom tiden gick märkte vi att det var ju inte bara att "skaffa" barn, varför hände det inget.

Januari 2007, fick vi vår första tid hos en gynekolog för utredning. Herregud, skulle det vara något fel på oss menar dem? Jodå, det visade sig att jag inte har ägglossning, vi fick ställa oss i kö för IVF som skulle ta ca 1 åt och 9 månader. Jag visste knappt vad IVF var för något. Jag fick till att börja med äta Pergotime för att hjälpa mina äggblåsor att mogna, det gjorde dem, men jag blev inte gravid.

Mars 2008 får vi brev hem från Karolinska där de ville veta om vi var intresserade av att gå på distansbehandling hos privat klinik i Södertälje för att på så sätt korta ner vår kötid. Självklart ville vi det, så i maj 2008 var vi på vårt första besök hos en fantastisk läkare som berättade allt för oss hur det skulle gå till. Jag skulle börja hormonbehandlingen i augusti och insåg att; hjälp, vad läskigt allt känns helt plötsligt. Fick börja med nässpray Synarela 2 ggr om dagen, den skulle nedreglera mina äggstockar så de inte skulle mogna några ägg. Som biverkning skulle man hamna i ett klimakterietillstånd. Min mor skojade med mig och sa välkommen till klubben:-) Jag fick fruktansvärd huvudvärk av den och låg utslagen vid två tillfällen i ca ett dygn.

När min nedreglering var klar var det dags för hormonsprutor i magen, ni som känner mig vet hur fasansfullt det var att bara tänka tanken på att ge mig själv en spruta i magen. Men vad skulle man göra, längtan efter barn var ju så mycket större än rädslan för sprutor. De undebara barnmorskorna på kliniken visade hur vi skulle göra. De frågade om jag eller min man skulle ge mig dem. Ingen aning, hur gör andra par? Ja, vissa män går tom ut ur rummet när vi ska visa sa sköterskan. Stackars dem, tänkte jag. Ge hit sprutan, sa jag, tvekade, och sen tryckte jag in den och det kändes inte:-) Min man var stum av chock, för han trodde aldrig jag skulle göra det:-) Sen var det spruta i magen varje kväll i ca 10 dagar och täta återbesök med blodprov och VUL (vaginalt ultraljud) för att se hur min kropp reagerade. Det gick inte så bra så jag fick ta nästan dubbel dos och då började min äggblåsor äntligen mogna, men bara tre äggblåsor mognade dock.

Fedagen den 12 september var det dags för äggplock, 36 timmar innan fick jag först ta en annan spruta, ägglossningsspruta för att äggen skulle kunna plockas. Den var tjockare och gjorde lite ont, men det funkade. Äggplocket var jag livrädd för, jag har aldrig fått lugnande eller smärtstillande starkare än panodil i hela mitt liv. Men barnmorskan var underbar och min fantastiska man är världens bästa stöd. Han fick gå och lämna sitt prov medan jag fick nål i armen och en citodon (allt på fastande mage och jag var vrålhungrig hela tiden) Väl inne i rummet ville jag bara vända och fly men de ledde fram mig till sängen och det var faktsikt ganska mysigt i rummet, med dämpad belysning och musik på radion. Själv hade jag Ipod hela tiden , med musik jag gillar och blir lugn av. Jag la mig ner och barnmorskna sa att nu kommer det snurra till lite. Ja jösse, jag blev hög som ett höghus och kände INGENTING av ingreppet. Efter 15 min ledde de tillbaka mig, jag vinglade rätt bra av drogerna, M tyckte det var roligt, fick vila en stund och sen äta....äntligen. Mådde jättebra, men ont i öggstockarna så klart, men jag skulle ta värktabletter var 6:e timme och ligga med värmekudde. De fick bara ut två ägg, ena blåsan var tom. De sa att på måndag den 15 ska jag vara där igen på em, OM de inte ringer senast kl.11 för att säga att inget av äggen blivit befruktade.

Måndag 15 september, flög i taket varje gång telefonen ringde, men det var inte Karolinska tack och lov. Så vi åkte dit, man skulle vara kissnödig för att insättningen ska gå lättare. Läkaren sa att ena ägget hade blivit befruktat och delat sig 8 gånger och såg jättefint ut. Vi var överlyckliga. Vi fick se via ultraljud när de satte in det, jag grät. Så här nära har jag aldrig varit en graviditet. Sen fick jag kissa och fick den där korkade tanken att tänk om det ramlar ut...
Mös hela första veckan, min man och jag pratade med vårt lilla embryo och vi sjöng för det. Vi bad till gud att det ville vara kvar.

Vecka två var värre, då började oron för att det kanske inte har fungerat. Att säga till någon som går igenom detta att försöka att inte tänka på det är som att säga till en mamma att inte oroa sig för sina barn. HUR ska man göra för att inte tänka på det? Forskning har visat att stress inte påverkar chansen att bli gravid vare sig på naturlig eller konstgjord väg. Jag var tvungen att förlita mig på det.

I fredags började det komma färgade flytningar (ursäkta detaljerna) Fan, fan, fan, jag kände direkt att det inte var rätt. Det kom mer och mer och i helgen har jag och min man gjort allt för att ha mysigt, trösta varandra, varit ledsna, hoppfulla inför testet som skulle tas måndagen den 29 spetember.

Testdag idag: negativt.