Imorse hade jag ytterligare flytning, fast mer beigefärgad. Både igår och idag har de kommit i samband med att jag gjort nummer två för att utrycka mig rumsrent. Brast i gråt av ren frustration. Däremellan har det inte synts någonting vid "vanliga" toabesök. Men hugg i magen som kommit och gått förstärkte min oro så jag ringde min barnmorska. Lämnade ett meddelande och väntade att hon skulle ringa upp. Under tiden kände jag en otålighet att jag bestämde mig för att även ringa MVC i Falkenberg. Fick prata med en barnmorksa som var kall och okänslig. Jag förklarade att jag var här och hälsade på min mamma, gravid genom IVF och nu fått färgade flytningar och rädd att allt inte är som det ska. Hon svarade bara att jag måste vända mig till gynmottagningen i Varberg eller Halmstad, ingenting för att dämpa min oro genom kunnig rådgivning.

- Jaha, sa jag bara lite förvånat och osäkert.

- Ja, lycka till då, sa hon och avslutade samtalet.

Kände mig så illa bemött och blev ledsen, men började inte gråta. När mamma kom in och frågade hon vad de hade sagt, blev hon arg när jag berättade. Kärringen kunde väl åtminstone ge mig ett telefonnnummer jag skulle ringa.

Vi letade upp det själva och jag ringde Varberg. Då fick jag äntligen prata med en jätterar barnmorska som ställde massa frågor. Hon förstod så väl att jag kände oro då vi kämpat så länge för att lyckas bli gravida. Så länge det inte kommer rent blod tyckte hon jag skulle avvakta, men blir det så är jag välkommen att ringa tillbaka. Hon gav mig växelnumret ifall det sker på kväll eller helg och sa att de har sökare på sig. Men hon trodde allt var helt normalt och att huggen i magen är för att lvimodern växer och drar för fullt nu. Att äntligen bli vänligt bemött när jag inte mådde bra, blev för mycket för mina svallande hormonkänsliga nerver. Jag brast återigen i gråt så det skvalade. Det var ändå skönt, för det var länge sen jag grät så rejält, det lättade en del på trycket.

Min fina vän Anna som jag var hos igår blev orolig när hon läste min blogg så hon ringde mig idag, vi pratade länge. Hon hade tom googlat för att hitta svar på mina symptom. Hon delade med sig av sina erfarenheter från sina egna graviditeter. Tack Anna, det hjälpte massor att prata med dig!

För en liten stund sen ringde även min alldeles egna barnmorska. Hon sa ungefär samma saker som barnmorskan i Varberg. Att ljusrosa flytningar förekommer hos vissa, men ingen vet egentligen varför. Huggen är garanterat livmodern som växer. Men om jag får värre symptom ska jag absolut kontakta Varberg igen, men hon trodde inte det var någon fara. Vi ska ju ses på måndag. Hon sa att vi först ska fösöka lyssna på bebisens hjärta och om det inte hörs något (inte alltid det gör det i vecka 14) så kollar vi med ultraljud. Hon lovade att vi när vi går därifrån ska ha fått en bekräftelse på att bebisen lever och mår bra.

Sen kan ni gissa tre gånger vad jag gjorde igen....böla så klart. Jag är så labil idag, har gråtit så enormt mycket. Känslorna svallar och så här jäkla nojig har jag inte varit en enda gång sen jag blev gravid. Nu skulle jag ju gå in i en lugnare period av min graviditet, jo tjena. Men som jag skrev i förra inlägget, inerst inne känner jag en känsla av att allt är som det ska. Magnus satte sitt öra tätt mot min mage igår och idag och sa att han hörde pickande ljud, som ett hjärta som slog fort. Jag har ingen aning om det är möjligt att höra, det ska jag fråga på måndag. Beroende på hur barnet ligger kan man höra tidigare och lättare på vissa magar har jag dock läst.

Känner mig något lugnare och trött, har lite huvudvärk som ligger och lurar bakom ena ögat, på grund av alla spänningar sen igår. Jag har gjort vad jag kan, nu kan jag inte göra mer än att bara ta det lugnt och invänta måndagens besök på MVC.

Tack Emelie, Pia och Jenny för era kommentarer!!!

Nu ropar mamma att maten är klar, sen ska Magnus och jag eventuellt åka iväg och kollar på bilar.......kanske jag tigger till mig en glass också....

Igår kväll började jag få ont i halsen, kände mig lite hängig. Vore så typiskt att bli sjuk nu när vi är här och på fredag ska vi ju ut och äta hela familjen för att fira Jan och bonusbror som båda fyllt år. La mig tidigt igår och 9 timmar senare vaknade jag och mådde faktiskt bättre. Mor och jag tog en promenad, Magnus tog sin joggingrunda. Idag blåste det, men det var inte kallt. Kontrasterna avlöser varandra på västkusten, det är det som är tjusningen. Ena dagen vindstilla och nästa rejäla vindar.

Efter lunch åkte Magnus och jag iväg till Anna och hennes två små kottar. Vi fikade på hembakad äppelpaj med vaniljsås och pratade massor, främst om graviditet så klart. Magnus hade sin dator med sig och jobbade lite medan jag och Anna babblade på, han hade ändå inte fått en syl i vädret. Jag fick låna massor av jättefina och bra mammakläder. Provade allt så fort vi kom hem. Det passade perfekt alltihop. Bonussyster Johanna kom förbi, vi snackade lite och sen åt vi kvällsmat allihopa. Mamma hade bland annat stekt lite kokosplättar, vansinnigt gott. Gjord endast på grädde, kokos, ägg och lite salt.

Nu till orosmomentet. Gick på toa för ca två timmar sen, såg till min fasa svagt laxfärgade flytningar. Stelnade till och kände paniken växa i mig. Torkade en gång till, då syntes ingenting. Gick till Magnus direkt och berättade, han lugnade mig och sa att allt säkert är i sin ordning. Han satte sig på knä och kände på magen och pratade lite med Lilla Stjärnan, jag kämpade mot gråten.

Gick sen till mamma, henne kan jag inte döja något för, hon ser direkt, men det skulle heller aldrig falla mig in att dölja något för henne. Berättade och hon lugnade mig också och sa att det säkert inte är någon fara. Inerst inne tror jag inte heller att det är något fel, men utan referensramar och facit så är det svårt att känna sig helt trygg. Har haft en del molande och stickande värk i magen, vilket jag inte har haft på ca två veckor alls nu. Är det normalt? Kunde så klart inte låta bli att gå till datorn och googla, läste några lugnande svar. Men de gäller ju inte mig egentligen. Är det livmodern som växer igen? Ligger min moderkaka långt ner så det beror på det?  Hur stor är risken att något ska vara fel i fjortonde veckan? Är allt helt normalt? Frågor, frågor, frågor.  På måndag ska vi till MVC, hoppas att barnmorksan kan lugna mig om jag inte redan ringt innan dess...

Jag vet att jag inte ska oroa mig i onödan, det är därför jag häver ur mig allt här. Då kanske jag kan resa mig från skrivbordet sen och känna mig lättare i sinnet. Är glad att jag har min trygghet runtomkring mig, min familj. Har varit på toa några gånger till men då har allt varit som vanligt, men det värker lite i magen nu. Vet att en del kan känna sammandragningar redan i vecka 13 och att man då ska ta det mer lugnt men för övrigt är det ingen fara. Ni som läser och har egna erfarenheter får gärna skriva och berätta.

Om en timme ska jag gå och lägga mig och hoppas att morgondagen bjuder på lugn och ro och himlastormande glädje igen.

Haha, jag är så knäpp. Har kollat min blogg några gånger idag och undrat varför ingen kommenterat min snygga mage (ja jag vet att jag är självisk;o). Men så loggade jag in nu för att skriva nytt inlägg och plopp, där låg ett gäng och väntade på godkännande. Ibland glömmer jag bocka i rutan att jag inte behöver godkänna kommentarerna...som igår då. Bara så ni vet, för det är inte fösta gången jag glömmer och säkert inte sista heller, hehe.

Idag har jag varit i Farsta Centrum och köpt mina första mammabyxor. Ja, ni läste rätt. När jag stod i provrummet tänkte jag: herregud, här står jag och provar mammabyxor. Då blev jag så rörd att jag nästan började gråta....stön vad jag är jobbig med allt mitt bölande. Det blev i alla fall ett bar beige linnebyxor, jättefina och jättesköna! Sen köpte jag 6 par trosor, 2 st tröjförlängare (tack för tipset Emelie). Råkade även slinka in på Ecco och köpte ett par svarta ballerinaskor som jag tänkte ha till alla leggings- och tunikakombinationer i vår och sommar. Kan inte knäppa mina jeans nu. Körde med gummisnoddtricket på ett par innan jag åkte iväg. Men det är lite tight när man sitter och kör bil måste jag säga (hehe). Jag passerade Vila-butiken, en favorit, utan att ens hänga läpp över att inte kunna köpa de bedårande kläderna de har. Vill istället att magen ska växa ännu mer:o). Kunde heller inte låta bli att köpa en GB Sandwich Strachiatella, den nya smaken. Mmmmmmumsigt gott var det.

Kära vänner, nu har vi precis tagit nya bilder på mig och min mage där jag inte nyss har gråtit floder;o) Är i vecka 12 + 1 och jag njuter verkligen av att vara gravid, det är så jävla häftigt! Så vad har hänt med Stjärnan sen sist? Här kommer en liten rapport.

Vecka 12

Nu är bebben ca 5,5 cm och väger 25 gram. Barnet rör sig mycket i livmodern utan att du märker det. Det finns redan 60 ml fostervatten i livmodern. Hjärnan är i en viktig utvecklingsfas. Barnet har ögonlock och tandanlagen är på väg. Det går inte att se vilket kön barnet har även om könsorganen börjat utvecklas.

Imorse dammsög jag lägenheten sen promenerade jag bort till närmaste centrum för att gå på apotek mm. Hade bara mysbrallor och munkjacka på mig och frös inte:o) Gick först in på Lindex och frågade om de har mammakläder, det hade de inte. Herregud varför frågade jag det? Ska jag köpa en present till någon gravid eller....jahaaa, det är till miiiig?! Tänk att jag fortfarande inte kan få in i skallen att det är JAG som har en bebbe i magen, hihi. Gick vidare till apoteket och köpte mina Niferex. Men jag kände mig olustig hela vägen hem, vill inte äta dessa tabletter. Satte igång stora järnforskarprocessen. Chattade med Emelie, googlade och kollade med andra gravida. Kom fram till följande. De flesta får problem med järntabletter och går emot MVC:s råd och skaffar annat istället. Tex flytande järntillskott som inte har biverkningar på samma sätt (nästan inte alls t.o.m.) Började klura lite på det innan det ringde på dörren.

Magnus kära moster, min bonusmoster, kom på besök. Det blev inget förra veckan pga projektet "karva-bort-leverfläckar". Vi åt den goda keso- och rödbetslunchen med ugnsbakad lax. Det gillade hon:o)

Sen tinade jag kanelbullar och vi fikade. Det var så mysigt att ha dig här Jeanette!! Vi pratade och skämtade mycket. Vi kan ha så rak och rå jargong, vilket jag gillar, men alltid med kärlek i rösten:o).

När hon sen åkt hem för att gå ut med sina vovvar fortsatte jag med mitt järnprojekt. Hittade tillslut information om ett flytande som heter Ferronol som jag föll lite för. Därefter tog jag bilen tillbaka till centrum. Orkade inte gå en gång till pga ont i svanskotan. Gick in till hälsokosten och fick hjälp av en jättetrevlig tjej. Hon sa att de man köper på apoteket på 100 mg per tablett inte tas upp helt och hållet av kroppen ändå, sannolikheten är väldigt liten för det. Barnmorskorna rekomenderar alltid en viss sort beoende på olika avtal och provisioner de har. Flytande järn tas alltid upp bättre av kroppen och ger inga eller färre biverkningar.Sagt och gjort, jag slet åt mig en flaska och betalde glatt. Nu får tabletterna jag köpt på apoteket ligga och skrota så får vi se hur jag gör med dem. Kvittot ligger i papperskorgen och är kladdigt av rödbetssaft så jag kan inte lämna tillbaka dem;o)

Känns skönt att jag löst mitt lilla dilemma, har ju som sagt redan problem med magen ibland och vill inte göra det värre. Får bara komma ihåg att inte ta det i samband med mjölkprodukter då järnet inte tas upp lika bra då. Men jucie och massa frukt har jag laddat upp med så jag får i mig c-vitamin istället:o)

En sak till gott folk, jag har INTE MÅTT ILLA PÅ FYRA DAGAR!! Mina seaband har legat och skräpat i jackfickan i fyra dagar nu, det är så underbart. Trots problem med svanskotan så har jag hellre det än illamående. För smärta kan jag hantera på ett helt annat sätt. Hade senast på mig dem när jag tog bort mina leverfläckar sen åkte dem av när jag kom hem. Tänkte att jag måste ju testa och se hur jag egentligen mår.

Nu börjar det suga i tarmen, ska gå och äta nu och sen ta mig ett järn;o)

Appropå önskemål om nya magbilder så kan jag säga att det kommer. Som jag sa till Sara så tog vi bilder igår med nya kameran. Men det var EFTER vi sett filmen. Jag hade ju bölat så jag var alldeles svullen i ansiktet så de bilderna vägrar jag lägga upp. Men vi ska ta nya snart:o)

Det blev inte riktigt enligt planerna för den här veckan. Jag har nu varit i samma hus på söder fyra dagar i rad.

måndag - läkare på MVC,

tisdag - ryggkurs

onsdag - läkare kolla leverfläckar

torsdag - läkare ta bort leverfläckar

Och idag är det dags för vårrenovering - ska till min hudterapeut och vaxa rubb och stubb. Skönt att slippa se ut som ett träsktroll nu när man snart ska börja visa benen.

Igår kväll var jag helt slut. Orkade knappt hålla mig vaken från någongång 19:30 tills 22:00 när Medium var slut. Det var nog alla spänningar som släppte och då blir i alla fall jag alltid så trött. Det blev sängen med boken och jag läste i ungefär 0,2 sekunder innan jag försvann in i dimman. Drömde att Magnus kom hem från jobbet en dag och sa:

- Jag ska åka till Thailand med en kompis i två månader.

- Eeh, jaha, när då?

- November och december.

- Men ursäkta.....vi kommer ha ett spädbarn då!! Och om jag går över tiden i 14 dagar blir det födsel i början av november!! Hur i hela friden tänker du??

- Ja, jo, det bli ju lite trist förstås, svarade han.

Ha, gissa tre gånger om jag blev glad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm. Berättade om drömmen i morse och Magnus tyckte det var jätteroligt och var med på noterna:

- Men får jag inte åka till Thailand, vi har ju redan bokat, sa han och flinade.

- Hej då min Thailandresenär sa jag när han gick.

- Åh, va trevligt det ska bli att resa, sa han innan han galloperade ner för trapporna.

Trodde jag skulle ha mer ont i mina sår, men det är ganska ok faktiskt. Men inatt när jag skulle vända mig i sängen vaknade jag av att det gjorde ont. Så jag fick istället sätta mig upp, vrida mig till sidan, lägga mig igen. Men trots det har jag sovit rätt bra för jag vänder inte så mycket på mig på nätterna. Förr när jag som äver hos kompisar kunde de ibland oroligt böja sig ner över mig för att se om jag levde. Det hördes knappt att jag andades och jag låg blick stilla.

Nähä, nu är det dags att ta tag i den här dagen. Ska skriva inköpslista för inhandling i eftermiddag. Promenera till salongen nu vid lunch och jag ska även röja lite i köket idag.

Igår var jag på ryggkurs på MVC. Vi var fem gravida + sjukgymnasten. Det var mycket intressant och lärorikt. Man kan även kontakta henne om man vill ha behandling eller hjälp att lägga upp ett personlig träningsprogram, superbra! Hon jobbar endast med gravida och de som precis fött barn och vill komma igång igen alternativt få hjälp mot besvär. Jag har haft ont kring svanskotan i ca fyra veckor nu och det fick jag lära mig beror på hormonet relaxin som bildas under graviditeten. Relaxinet förbereder bäckenet inför förlossningen. Vi fick tips på övningar att göra som var superbra. Fick varsitt häfte med information och bilder. Vi provade även vissa övningar och små tips hur man ska sitta, stå och ligga för att förhindra smärta i ryggen eller kring bäckenet. Det gavs även matnyttiga tips på övningar och vad man ska tänka på efter en förlossning. Herregud, vad menar människan, ska jag föda barn??!!

Tänk att jag fortfarande tycker det är konstigt att räkna in mig bland "den gravida skaran". Jag satt där och undrade om jag verkligen hade rätt att vara där. Varför ska jag lära mig det här, är jag gravid eller? Tjejen som satt brevid mig var i trettonde veckan, hon hade redan en rejäl kula men var smal för övrigt. Man såg klart och tydligt att hon var gravid. Då log jag, för det är bara en vecka kvar tills jag är lika långt gången. Som sagt man ser att jag har en liten kula men några skulle nog fortfarande gissa att det beror på för många hamburgare eller nåt. 

Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att nu har det gått en dag till utan problem. Det är med glädje jag släcker lampan på kvällarna för att somna och invänta ytterligare en dag på min gravidresa.

Idag hade jag mitt största skrattanfall jag haft på länge. Såg när jag kom hem från läkaren idag att mamma hade ringt. Bra, tänkte jag, då är hon nog bättre så hon kan prata. Jag ringde upp, hörde endast ett kraxande i andra änden. Min kära mor har totalt tappat rösten. Hon lät som en liten dvärg eller seriefigur, instängd i en konservburk. Jag brast ut i skratt så tårarna började rinna. Hörde hur mor fnissade lite i luren. Mellan attackerna kved jag: förlååååt mor att jag skrattar men jag har aldrig hört något så roligt i hela mitt liv.......sen var det kört igen. Jag brast ut igen så jag nästan tappade andan. Alltså jag skämtar inte, har aldrig hört något liknande. Jag tyckte det var ännu roligare när jag kom på att hon faktiskt ringt på morgonen när jag inte var hemma. Söta mor, du vet att jag var tvungen att slänga in det här i bloggen, för det vill jag inte glömma;o) Jag vet att du bjuder på det:o) Vi la på efter några minuter, jag hann berätta om mina leverfläckar men jag fick hålla mig för skratt och så fort jag var klar så....ja ni fattar. Ca 90 % av samtalet bestod av hysteriskt skrattanfall.

Puss min kära mor, du är bäst!!!!!!!

Bara för det blev jag påmind om den här gamla klassikern. Har hört att den är fejk, men det är skitsamma. Den är hysteriskt rolig. 

Snart är den kritiska 12 veckorsfasen över. Är inne i vecka 11 nu och jag mår prima (förutom illamåendet;o) Känner svag molvärk emellanåt men oftast ingenting. Brösten ömmar och de har blivit lite större, hehehe.

Vecka 11

Nu är fostret ca 4,5 cm. Hjärtat slår med 140-150 slag i minuten. Det behövs för att tillfredställa den lilla kroppens stora behov av allt den behöver för att utvecklas. Huvudet är lika stort som resten av kroppen. Levern är förhållandevis stor, den fyller nästan hela bukhålan. Redan nu har den en viktig uppgift att ta hand om och föra ut avfallsämnen. Fostrets äggstockar eller testiklar är på plats och man kan ana de yttre könsorganen. Fostret kan öppna sin mun och tungan är färdigutvecklad.

Återigen är jag otroligt faschinerad över att detta mirakel sker i min kropp. En liten minimänniska med alla organ på plats och ett hjärta som slår och viftande små armar och ben. Det är lite svårt att fatta känner jag:o)

Idag när jag satt i väntrummet på MVC såg jag andra tjejer med sina stora magar. Kom på mig själv med att tänka: tänk att jag är här av samma orsak som dem. Jag är inte här för att prova ut nya p-piller eller för att ta cellprov utan jag är här för att jag faktiskt har ett barn i magen. Jag satt där med min lilla bula och de satt där med sina stora magar. En av tjejerna hade ett sådant där fint Bola-smycke runta halsen som jag fick av Alexandra. När det blev hennes tur sa barnmorskan leende till henne:

- Inget bebis än?

Tjejen vaggade in efter barnmorskan in på rummet och jag tänkte att vilken dag som helst kommer hennes lilla bebis. Hon var så stor och hade säkert gått över tiden och bara väntade på den stora dagen. Wow, tänk när den dagen kommer för mig. Känns faktistk fortfarande konstigt att jag ska vagga fram som en anka och undra när Lilla Stjärnan egentligen behagar kika fram.